Jag tror att fler kvinnor skulle utbilda sig inom spelutveckling om det fanns fler utbildningar på distans. Överallt stöter jag på fler och fler kvinnor som har valt distans-studier istället för andra ”vanliga” program på grund av att dom till exempel har barn eller är låsta till hemmet av andra orsaker.
Vet inte om det finns någon statistik på hur många av alla distansstuderande som är kvinnor respektive män däremot. Sedan så är väl spelutveckling ett ämne som inte lämpar sig så bra att studera på distans på grund av att det är mycket arbete i grupper där man behöver vara på plats. Så allt faller väl på det. Det lustiga är dock att man kan läsa en hel del fristående kurser inom både speldesign, conceptual art etc – men inga program. Så till viss del verkar det ju fungera. Jag blir arg på det. Det finns ingen möjlighet för mig att flytta hundra mil för att studera. Så jag väljer andra ämnen jag älskar och fördjupar mig i dem istället. Som litteraturvetenskapen till exempel.
Men är det inte lustigt att sjuksköterska-programmet som är dominerat av kvinnor har hur många distansutbildningar som helst, nästan anpassade för att passa kvinnor. Medan en utbildning dominerad av män rent utav säger att det överhuvudtaget inte går för sig?
Imorgon kommer vi ha den första föreläsningen, eller snarare diskussionen på kursen litteraturvetenskap. Tills dess ska vi ha läst och gjort uppgifter från en kursbok, en roman och två noveller, och kursen började i måndags. Tur att jag är snabb på att läsa.
Det här har inget med någon av uppgifterna att göra men jag har fastnat i en del tankar när det gäller en av böckerna jag läst:
Boken ”Doktor Glas” gör mig så kluven. Förstår att den mest ska handla om det moraliska dilemmat om att döda en annan person för att en annan ska få det bättre. Men jag tycker inte alls att det är bokens ”riktiga handling”. Istället så ser jag bara mannen, som blivit misshandlad som barn, eventuellt utnyttjad eftersom han beskriver ångesten över att dela rum med sin far. På ett ställe säger han att ”det är bra att hans mor är död” – ett barns ilska, besvikelse mot en förälder som inte gjorde något utan bara såg förbi vad som skedde. Doktor Glas har även svårt med kvinnor, och känner ingen lust för att vara intim med någon – vilket boken tar upp ofta, och även det ser jag bara som ytterligare en bekräftelse på de djupa sår han blev utsatt för i sin ungdom. När han sedan ser en person han älskar bli utsatt för samma våld så ”ger han igen” och dödar förövaren. Tycker att hela boken speglar en psykiskt sjuk man som lider och försöker handskas med en vardag. Det ”moraliska dilemmat” är bara en bisak.
Någon annan som läst boken och har några andra tankar?
Nu har den första läsperioden börjat och jag är taggad på att studera som en galning. Det är så himla kul att äntligen vara här – på vägen – resan mot ett bättre jag. Snart kan jag klassa mig själv som akademiker och snobbigt se ner på outbildade ;) Det senare kommer jag förstås inte göra.
För att fira har jag på mig en hatt idag!
Det är så skönt att dom använder ett språk här som jag förstår!
Eftersom de flesta av mina kurser är på distans så har universitetsbiblioteket blivit mitt nya hem. Det är där ni hittar mig om ni vill säga hej, bjuda mig på kaffe eller vinka på avstånd!
Idag är det Niklas från bloggen megastorm som gästbloggar om hur det är att vara en bonuspappa med spelintresse:
Sitter här och ska skriva ett blogginlägg till Gamingmama som gästskribent. Hon har en liten bloggserie som handlar om föräldrar som spelar spel som är riktigt bra. Jag kände att jag ville bidra med något och började tänka på hur min situation ser ut idag jämfört med bara för ett år sedan. Då var jag nämligen singel och glad (glad är jag fortfarande) och bestämde helt och hållet över min egna fritid. Jag kunde tillbringa en hel helg med att kolla igenom Band of Brothers eller försvinna in i Saints Row 2 hur jag ville. En ganska skön tid när det handlar om att få bestämma själv. Men mot kärleken får jag inte bestämma själv och vem man blir kär i kan man faktiskt inte heller ro för. Att jag förra hösten skulle bli kär i en tvåbarnsmamma som är helt ointresserad av TV-spel var inget jag valde med andra ord. Men jag ville vara med henne. Så helt plötsligt fick jag barn på halvtid (Kewin, 4 år & Leon, 2 år) och en tjej att ta hänsyn till. Mycket anpassningar åt båda håll har det blivit och när vi nu flyttade ihop i våras så blev hon med alla konsoler som finns. Hon hade en Playstation 2 sedan tidigare och nu blev hela hemmet fullt.
Barnen är fortfarande för små att uppskatta TV-spel på riktigt. Kewin sitter gärna med Bolibompa och spelar och New Super Mario Bros ville han gärna kunna fast inte motoriken fanns där. Leon bryr sig inte alls. Sambon vill förstå min kärlek till spel men hon tröttnar ganska fort. Heavy Rain tänkte hon spela igenom men fortfarande en månad efter att vi köpt det så har hon spelat det i kanske en timme. Vi är olika helt enkelt.
Mitt egna spelande har såklart blivit påverkat av min nya livssituation. Jag tror faktiskt jag spelar mera nu än jag gjorde förut. I andra former såklart. Det är oftast låg volym på och spel som inte går att pausa blir jag riktigt frustrerad på. Jag tycker inte om att missa mellansekvenser men när något barn ropar efter Niklas så kommer jag ju.
Även fast jag har väldigt mycket svårare att bara sätta mig ned och spela som jag vill så uppskattar jag nästan spelandet mer nu. Så pass mycket att jag verkligen ville skriva det här inlägget. Jag är inte pappa som spelar, jag är bara en bonuspappa som försöker anpassa mig och familjen.
Henrik skriver i vanliga fall i sin mysiga blogg Spelgubben om alla sina spelintryck, men idag gästbloggar han om hur det är att vara en spelande förälder:
Bollen är inte alltid rund!
Vad är det för något som har gjort att tv-spel har fått en så dålig stämpel över sig? Att det är något dåligt som man i vissa kretsar nästan skäms över att berätta att det är det jag sysslar med. Jag vet massor av människor i min omgivning som har otroligt svårt att acceptera att en kille som jag på 30+ sitter hemma om kvällarna och spelar tv-spel. När man sedan även är förälder så kan det tyckas ännu mer konstigt.
När man berättar för folk att mitt största intresse här i livet är tv-spel och att jag spelar i stort sett varje kväll så lägger dom flesta huvudet på sned och tittar lite konstigt på en. Som om jag nyss berättat att jag led av dödlig sjukdom. De flesta verkar tycka att tv-spel ska inte en vuxen kille hålla på med utan det är saker
som barn sysslar med. Vilket gör mig mycket konfunderad.
Man hör gång på gång föräldrar som tjatar på sina barn att de ska sluta spela tv-spel och gå ut och leka utomhus, sparka boll eller något liknande istället. Vänta nu! Sa dom inte nyss att tv-spel var något för barn. Har dom plötsligt ändrat sig? I sådant fall, vem är då tv-spelen till för?
Kan det kanske helt enkelt vara som så att vi föräldrar utifrån våra egna intressen styr våra barn. Vi vill att dom ska vara duktiga, men kanske helst på något som vi själva kan eller vet någonting om. Är det möjligtvis därför tusentals föräldrar ställer upp och skjutsar sina barn till fotboll och ishockeyträningar, står och hejar på sitt barn på
hästhoppningen och skäller på domaren vid matcher.
Jag tror att oavsett vilken sport eller intresse det än gäller så handlar det bara om engagemang från oss föräldrar. Att ta oss tid för våra barns sysslor och istället för att gapa och skrika på att de ska stänga av tv-spelet, sätta sig ner en stund och vara med.
Jag kommer i alla fall verkligen jobba hårt på att vara en bra förälder som ställer upp för min dotter även om hon skulle bestämma sig för att spela fotboll. För bollen är inte alltid rund i min bok.
Emmy Zettergren Lindkvist – en av mina vapendragare i spelbloggosfären, även hon mamma, ger här lite av sina tankar om hur det är att bli en spelande mamma, i en exklusiv gästblogg:
Livet tar inte slut för att man får barn
Jag var ganska nervös innan min dotter skulle födas. Inte för förlossningens skull om ni nu trodde det. Nej, för att jag inte skulle ha lika mycket tid att spela som tidigare.
Jag skrev till och med ett inlägg om det i min blogg med rubriken ”Det känns lite ledsamt” där jag beklagade mig lite:
Jag trodde verkligen att mitt spelliv var så gott som över. Och jag hade lite dåligt samvete över att jag kände så. Jag skulle ju trots allt få ett nytt liv att ta hand om. Det borde ju vara viktigare än allt annat.
Och visst är det så. Min dotter kommer först i alla lägen. Men samtidigt får vi föräldrar inte glömma bort oss själva. Vi måste också få känna att vi fortfarande har en möjlighet att underhålla våra intressen. För livet tar inte slut bara för att man får barn.
Faktum är att jag nästan spelar mer nu än tidigare. Jag är ju faktiskt hemma hela dagarna. Men det blir på lite annorlunda premisser. Jag kan till exempel inte längre sitta och sträckspela ett spel. Därför har onlinespel i princip helt rationaliserats bort. Istället får jag passa på att spela när dottern sover, leker eller äter. Och oftast innebär det bara små korta spelpass på kanske tio minuter i stöten. Men många små minuter blir tillslut långa timmar och jag har hunnit spela igenom en hel rad med spel under våren.
Jag har också börjat ställa helt andra krav på spelen jag spelar. De måste gå att pausa, och helst spara, när som helst och de måste ha undertexter (eftersom jag ibland spelar när dottern sover och inte kan ha ljudet på). Det är saker jag egentligen aldrig reflekterat över förut men som plötsligt blivit fullständigt nödvändiga. De nya spelen Singularity och Prince of Persia: The Forgotten Sands är två exempel på riktigt bra spel jag ändå stört mig på just av den anledning att det inte finns undertexter.
Så här i efterhand känner jag mig lite löjlig över att jag ens oroade mig för att jag inte skulle hinna spela spel. Livet blir ju vad man gör det till. Och livet tar som sagt inte slut när man får barn. Det förändras.
Jag känner verkligen att jag, trots min lilla vilda sex månader gamla dotter, hinner utöva min hobby till fullo. I alla fall vissa dagar. Och det kan vi alla. Om vi bara vill och vågar anpassa oss efter situationen.
Har ett litet dilemma just nu. Har nämligen kommit in på konst och littarturvetenskap-kurser som jag är väldigt sugen på att gå, samtidigt som det skulle vara fruktansvärt skönt att tjäna pengar ett tag och inte behöva klaga på att man är så fattig hela tiden.
En annan grej mer åt det lustiga hållet är mitt hår. Har inte vågat göra något med mitt hår på säkert 8 år och nu har jag fått någon experimentell lust och förändrar det hela tiden. Och jag älskar det. Förändring! Just nu är det mörkt. Hittade en gammal färgburk i något skåp att använda. Rätt många år gammal färg, så jag kanske borde ha varit rädd för att bränna av mig skalpen? Men om nu håret skulle råka ”rasa av” så får jag ju två förändringar till priset av en? ;) Eller?
Är dessutom rätt besatt av Hipstamatic till iPhonen. Älskar den gamla taskiga kvalitén.
Håller på att få musarm av allt datoranvändande på jobbet. Min armbåge värker och högerarmen känns som mjuk spaghetti. Tips för att bli kvitt det? Det kanske är en dålig idé att sätta sig framför datorn direkt man kommer hem efter 8h framför burken på jobbet? Men hur ska man annars få dagarna att gå? :P
Det lär inte precis hjälpa att jag just i denna stund sitter och installerar World of warcraft cataclysm betan. Hm.
Man hör gång på gång föräldrar som tjatar på sina barn att de ska sluta spela tv-spel och gå ut och leka utomhus, sparka boll eller något liknande istället. Vänta nu! Sa dom inte nyss att tv-spel var något för barn. Har dom plötsligt ändrat sig? I sådant fall, vem är då tv-spelen till för?
Livet tar inte slut för att man får barn 
Faktum är att jag nästan spelar mer nu än tidigare. Jag är ju faktiskt hemma hela dagarna. Men det blir på lite annorlunda premisser. Jag kan till exempel inte längre sitta och sträckspela ett spel. Därför har onlinespel i princip helt rationaliserats bort. Istället får jag passa på att spela när dottern sover, leker eller äter. Och oftast innebär det bara små korta spelpass på kanske tio minuter i stöten. Men många små minuter blir tillslut långa timmar och jag har hunnit spela igenom en hel rad med spel under våren.
Så här i efterhand känner jag mig lite löjlig över att jag ens oroade mig för att jag inte skulle hinna spela spel. Livet blir ju vad man gör det till. Och livet tar som sagt inte slut när man får barn. Det förändras.
